Validering, kunskap och lärande

Jag heter David Lundgren och föreläser om validering, kunskap och lärande för alla sektorer i hela landet.
Förutom regional utvecklingsstrateg i ledningsstaben för regionala utvecklingsförvaltningen i Region Västmanland är jag även universitetslärare samt läromedelsförfattare.

Välkommen att boka in en föreläsning om validering!

Validering av reell kompetens

Validering av reell kompetens är en central del av moderna utbildningssystem och arbetsmarknadens behovsanpassning, särskilt i en tid av snabba förändringar där informellt och icke-formellt lärande spelar en allt större roll. Processen handlar om att identifiera, värdera och dokumentera individers samlade kompetens och kunskap, oberoende av hur och var den förvärvades. I en kunskapsteoretisk kontext är detta en utmanande men viktig process, som förutsätter en förståelse för olika kunskapsformer och deras värde i olika sammanhang.

Kunskapsteoretisk grund för reell kompetens

Kunskapsteorin, eller epistemologin, ger oss en ram för att förstå olika typer av kunskap, vilket är avgörande för validering av reell kompetens. Klassiska teoretiker som Ryle (1949) skiljer mellan "knowing-that" (faktakunskap) och "knowing-how" (färdighetskunskap). Faktakunskap är explicit, ofta kodifierad och lätt att mäta, medan färdighetskunskap är implicit, praktisk och ofta svår att uttrycka i formella termer. Att validera reell kompetens innebär således en process som inte bara beaktar individens formella utbildning och meriter (betyg) utan också färdigheter och erfarenheter som ackumuleras genom arbetslivet, frivilligt arbete eller andra informella sammanhang.

Enligt Polanyi (1966) är kunskap dessutom alltid till viss del "tyst" (tyst kunskap) – vi vet mer än vi kan uttrycka. Detta är särskilt relevant vid validering av reell kompetens, eftersom många kompetenser och färdigheter, särskilt praktiska och sociala, är svåra att exakt beskriva och kvantifiera. För att kunna validera denna tysta kunskap behövs bedömningsmetoder som tillåter individen att visa sin kompetens snarare än att enbart beskriva den teoretiska.

Reell kompetens och dess validering i ljuset av icke-formellt och informellt lärande

Modern kunskapsteori erkänner också värdet av icke-formellt och informellt lärande, som ofta uppstår utanför det traditionella utbildningssystemet, i vardagslivet, på arbetsplatser eller inom frivilliga engagemang. Nonaka och Takeuchi (1995) diskuterar hur organisationer och individer överför och skapar kunskap genom sociala processer, där kunskap inte enbart ses som något man ”har” utan som något man utvecklar tillsammans med andra. Denna syn på kunskap som något kontextuellt och relationellt gör valideringen av reell kompetens särskilt relevant, eftersom det betonar värdet av erfarenhetsbaserad och kontextuell kunskap.

Validering av reell kompetens handlar därmed om att bekräfta och dokumentera kunskap och kompetens individuellt, oavsett hur den har förvärvats. Härigenom erkänns inte bara akademiskt eller formellt lärande, utan också det kunnande som har inhämtats genom arbete, praktik och social interaktion. Eraut (2000) pekar på att erfarenhetsbaserat lärande är en kritisk del av kompetensutveckling. Han argumenterar för att en person kan vara kompetent på grundval av de erfarenheter de har, även om dessa erfarenheter inte alltid är enkla att kodifiera eller validera inom ramarna för det traditionella utbildningssystemet.

Metoder för validering av reell kompetens

Inom validering används ofta en kombination av självvärdering, strukturerade intervjuer, praktiska tester och arbetsprover. I kunskapsteoretisk mening kan man se dessa metoder som sätt att operationalisera både explicit och implicit kunskap. Enligt Sandberg (2000) handlar validering om att förstå och tolka individens yrkeskompetens som helhet, vilket innebär att bedömningsmetoderna bör vara flexibla och tillåtande nog för att individens specifika och unika kunskap ska framträda.

Självvärdering är en metod där individen själv reflekterar över och dokumenterar sin kunskap. Detta kan kopplas till Schöns (1983) teori om den reflekterande praktiken, där individens reflektion över sina handlingar och erfarenhet spelar en central roll i lärandet. Genom att identifiera och formulera sin kompetens utvecklar individen även en ökad självförståelse och metakognition. Intervjuer och praktiska tester fungerar som verktyg för att fånga upp den del av individens kompetens som kan vara svåra att uttrycka i skrift eller genom andra formella bedömningsmetoder.

Validering och kunskapens värde i ett samhällsperspektiv

Validering av reell kompetens har även en vidare betydelse i ett samhällsperspektiv. I takt med att arbetsmarknaden förändras och värdet av livslångt lärande ökar, blir det nödvändigt att erkänna och värdera informella och icke-formella lärandeprocesser. Detta är särskilt viktigt för att motverka utbildningsinflation, där formella kvalifikationer inte längre speglar individens verkliga kompetensnivå.

Validering av reell kompetens ger därmed en möjlighet att skapa en mer rättvis och inkluderande arbetsmarknad genom att fokusera på faktisk kompetens snarare än formella kvalifikationer. Habermas (1971) påpekar att kunskapen inte bara är en individuell resurs utan också en social och ekonomisk tillgång. Genom att värdera reell kompetens skapas en arbetsmarknad där kunskap och kompetens står i fokus, vilket också stöder en mer hållbar både social och ekonomisk utveckling.

Utmaningar i valideringen av reell kompetens

Trots sina fördelar står valideringen av reell kompetens inför utmaningar. Det finns svårigheter att skapa standardiserade metoder som är tillräckligt flexibla för att få upp den breda variationen av kunskaper och erfarenheter som individer kan ha. Dels finns en risk att subjektiva bedömningar spelar en allt för stor roll, vilket kan minska tillförlitligheten och legitimiteten i valideringsprocessen, dels kan en alltför stor tilltro till teoretisk kunskap minska individens möjlighet att synliggöra sitt kunnande.

Som Hager och Hodkinson (2009) påpekar är kompetens ett komplext och kontextberoende begrepp, vilket innebär att en viss kompetens kan vara relevant i en kontext men inte nödvändigtvis i en annan. Detta väcker frågan om hur valideringssystem kan anpassas för att erkänna reell kompetens på ett sätt som är rättvist och tillförlitligt utan att förlora relevans för specifika sammanhang.

Slutsats

Validering av reell kompetens är en process som knyter an till centrala kunskapsteoretiska begrepp och ställer krav på en förståelse av både explicit och implicit kunskap. Genom att utveckla metoder för att erkänna och validera kompetens från informella och icke-formella lärandeprocesser, kan vi bidra till att skapa ett mer inkluderande och rättvist samhälle där kompetensen står i centrum, snarare än titlar och formella meriter. Validering av reell kompetens blir därmed en viktig del i att anpassa utbildning och arbetsmarknad till det moderna samhällets krav och för individer att få erkännande för sina verkliga kunskaper och färdigheter, oavsett hur de har förvärvats.